Dag 2.

Några få timmars sömn senare så ringer klockan och det är bara att masa sig ner till frukosten. Jag försöker att inte känna efter hur kroppen mår men det går inte att blunda för att mitt säte har stelnat till ordentligt under natten. Jag upptäcker dock att kroppen i övrigt känns ovanligt fräsch och jag tänker att om sätet släpper på uppvärmningen så blir det långt idag.

På uppvärmningen känner jag tyvärr att det inte blir bättre som det brukar, jag kan inte dra i vänsterfoten aktivt vilket gör det omöjligt att trycka på max. Tommy ”tejp” får rycka in med all sin kunskap och vi testar allt möjligt och så slutligen så börjar det ge med sig och jag går därför till call 1 (70 minuter innan start) med en positiv känsla -det här kan gå trots allt. I call 1 sitter man i ett litet rum i 10-15 min där tävlingsdräkt och spiksko-längd kollas samt att alla stora loggor tejpas över. Efter denna procedur slussas man till bussen som tar oss till call 2 som är under tävlingsarenan. Bussturen tar ca 10 min. Under denna stillasittande tid av sammanlagt 20-25 min stelnar sätet till igen. Jag försöker springa några ansatslöpningar men det är helt omöjligt att trycka på i löpningen. Hade det varit OS hade jag chansat att hoppa men detta är inte ett år då jag riskerar ännu en skada. Jag blir såklart jätteledsen och besviken när jag inser att det faktiskt inte kommer att gå att hoppa men jag bestämmer mig snabbt för att jag vill kasta spjut om kroppen känns bra tills dess. Detta kräver dock att jag förnedrar mig och springer igenom ett hopp (man måste alltså starta i grenen för att få fortsätta med nästa). Jag hörde allt ett sus i publiken när jag från kort kort ansats, med överdragskläder på nertill, grovt gör övertramp och bara springer igenom gropen. Det hoppas jag aldrig mer behöva göra om!

Efter att ha vilat, ätit och bestämt mig för att jag verkligen ville försöka kasta så öppnar sig himlen, regnet öser ner. Jag tänker att det blir vädret som slutligen får avgöra om jag kastar eller inte. Jag offrar mig inte om det regnar för då blir det inte lika bra resultat ändå. Det regnar hela uppvärmningen och det är grått MEN däremot kändes sätet och ljumsken avsevärt bättre än på morgonen. Var det några timmars extra vila de behövde? Jag går in i callet och när vi sätter oss i bilen spricker det helt plötsligt upp. Det var ett tecken för mig att kasta!

Tävlingen sätter igång, det känns lite tomt på arenan det var nämligen bara vi mångkampare som var igång. Det märktes dock inte, den publik som var där var på g. Kastningen kändes faktiskt bra. Jag var lite för försiktig de sista stegen in men ändå 41,01, bara en meter från pers!

Även om 800 m inte är den roligaste grenen jag vet så testade jag faktiskt att springa några uppvärmninglopp. Alternativet var inte ett meslopp och därför var jag tvungen att kunna springa snabbt, runt 62-63 första varvet. Jag kände att det kanske skulle kunna gå att springa men det kändes inte helt bra och därför såg jag och Dejan ingen anledning att chansa.

Med drygt en dags distans till det som hände så är jag glad att jag tog det beslut jag gjorde. Att stå över längden men ändå gå in och kasta spjut, trots den besvikelse som hänger över en (jag hade ju egentligen ingenting att kasta för..) gjorde att jag ändå fick med mig en bättre känsla från tävlingen. Antagligen gör även beslutet att jag kanske kan fortsätta tävla några tävlingar till i sommar och även få gå in i en grundträning utan att ha ont eller börja semestern med rehab som jag gjort de senaste åren.

Resterande två dagar ser jag fram emot att skrika mig hes på läktaren! Stafettkval, diskusfinal och 5000m final idag. Go Sweden!!!!

IMG_6519.PNG

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s