Okärt möte. 

I helgen började jag bestiga mitt brantaste berg när jag tvingade mig tillbaka till längdgropen, på Calles inrådan såklart. Jag har märkt innan att när jag har varit med om en tuff skada så kommer jag ihåg så många fler detaljer kring den dagen. Saker som jag aldrig skulle kommit ihåg annars.  Detta är den värsta skada jag har varit med om och jag tror aldrig att jag kommer glömma någon detalj från den dagen. Jag kommer exakt ihåg vilka skor och kläder jag hade på mig. Jag kommer ihåg väder och vind och hur jag kände och mådde innan. Men framförallt kommer jag ihåg hur det gick till och kändes när baksidan gick av. Riktigt otäckt och jag är medveten om att jag måste börja bearbeta det. 

Första steget var att ta på mig  de spikskor jag hade när det hände. Ett par nya och jättesköna skor men som jag tyvärr allra helst hade velat ge bort. Jag förstår hur töntigt det låter men tyvärr går tankar inte alltid att styra. Jag plockade därför först ner mina reservskor i träningsväskan och tänkte att det räckte med att jag skulle börja hoppa lite igen. Men sen övertalade jag mig själv att det såklart inte var skorna som på något sätt var inblandad i det som skedde. ”Olycksskorna”fick åka med. Skönt när jag väl hade bestämt mig!

Jag började med stillastående hopp i grop för att sedan bara ta en kort ansats, ca 15 m och bara springa igenom gropen. Inget hopp eller frånskjut, bara anpassning av stegen så jag hamnade med rätt fot framme vid plankan. Det var en lättnad när jag var klar. Nya utmaningar väntar nästa gång men detta första steg är riktigt skönt att ha klarat av!    

 Dagen efter gjorde jag mitt bästa löppass sedan operationen, jag gick ner flera tiondelar tidsmässigt och springer nu på nära 90% av max. Rio närmar sig! 🙂  

 Jag har för mig att det inte var det snabbaste loppet som vi filmade. Lite försiktigt är jag fortfarande men om man jämför med hur det såg ut för en månad sedan så är det verkligen framsteg. 

2 thoughts on “Okärt möte. 

  1. Förstår precis dina orostankar och allt du minns från dagen då du fick din skada, när det var dags för längdhoppsgropen.
    Första dagen för mig på jobbet, ca 2 månader efter att jag halkade i korridoren och slet av hamstringfästet, upplevde jag min olycka i minnet igen och med en riktig obehagskänsla i magen.

    Starkt av dig att ta dig igenom ditt pass!!

    Gilla

    • Ja det är verkligen ingen dans på rosor vi varit med om! Men desto mer man vågar utmana sig själv desto mer dämpas oroskänslan. Jag har några steg kvar men ett närmare är jag i alla fall! Skönt att höra att du är tillbaka 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s