Livet på paus. 

Ibland händer saker som inte går att styra över och som gör att allt runtomkring känns oviktigt.  Förra veckan blev min franska bulldog, Johannes, dålig. Han fick problem att kissa, det märktes då han stod länge och försökte klämma ur dropparna och orkade inte ens hålla uppe benet så länge stod han. Jag fick tid hos veterinär samma dag, om ett djur inte kan tömma sin blåsa så behöver man akut hjälp eftersom urinblåsan kan spricka. Efter en röntgen kunde man konstatera att han hade urinstenar i uringången som gjorde att kisset blockerades. Han opererades samma dag och fick komma hem på kvällen.  En helvetesnatt visade sig vänta, upp och rasta två gånger och vattendrickande mitt i natten och ett ständigt övervakande. Tyvärr märkte jag direkt att kissandet ändå bara blev marginellt bättre, veterinären sa att det troligtvis var svullet av operationen och att jag skulle avvakta. Men efter att det inte blivit bättre dag 2 ville jag kolla upp det och blev nu skickad till Bagarmossen djursjukhus. Efter åtta timmars väntan på djursjukhuset fick jag lämna Johannes där med förhoppning om en operationstid dagen efter (dock men en akut tömning av urinblåsan samma dag). Det kändes hemskt att lämna honom där, att han skulle få ligga i en bur på ett främmande ställe med smärta kändes inte alls kul. Hela lördagen passerade utan att Johannes opererades och det var såklart svårt för mig att koncentrera mig på träning. Dels på grund av sömnbrist men även av oro. Att söva och operera en liten hund med så kort mellanrum är nämligen inte optimalt.

Sent på lördagen fick vi information att man inte hade kunnat operera honom eftersom stenen satt fast, man ville att en specialist skulle operera honom på måndagen (på min födelsedag för övrigt). På måndag morgon vaknade vi av chockerande nyheter, Johannes hade nämligen efter den tidigare operationen fått problem med ögat, ett litet hornhinnesår visade det sig, vilket nu hade blivit akut dåligt under natten. Det var så dåligt att de rekommenderade att operera bort ögat för att han inte skulle riskera att bli blind. Jag grät hela morgonen, inte bara för att han skulle tvingas att leva med bara ett öga utan framförallt för att jag var orolig att han inte skulle överleva. Hela måndagen gick utan att vi hörde något från sjukhuset, jag hade ont i magen och mådde illa hela dagen av oro. Det fanns inte en chans att jag kunde träna innan jag hört något. Sent på eftermiddagen kom dock äntligen det glädjande beskedet att allt gått bra och han skulle få komma hem dagen efter. Jag åkte direkt till träningen och gjorde ett bra lättare teknikpass.

Från att jag åkte in med Johannes till veterinären på onsdagen så har jag inte haft någon strålande sömn. Detta måste man såklart ta i beräkningen när man ska träna och det gäller att vara extra observant på kroppens signaler. Något pass fick jag sänka hastigheten på loppen och vi var även tvungna att stryka lite för att inte riskera att jag skulle dra på mig en onödig skada. Stress och oro gör även att kroppen inte riktigt återhämtar sig som den ska så det är ingen mening att dra på för mycket innan man mår bra igen. Dessa tuffa dagar har jag dock märkt att träningen har gett mig energi och jag har känt att jag blivit på mycket bättre humör efter passet.

I tisdags kom då Johannes äntligen hem. Tunn som en sticka och med ett hemskt svullet öga, men han levde. Han kan nu kissa normalt, såren efter operationen ser fina ut och han börjar bli helt som vanligt igen. Nu är det hög tid att börja stegra på träningen igen, Rio är åter i sikte!  Här är han, kämpen! 

 

 

 

5 thoughts on “Livet på paus. 

  1. Vilken kämpe han är! Precis som sin matte!
    Klart att man är orolig och mår dåligt när en liten familjemedlem har det jobbigt!
    Skönt att han är hemma igen och ser ut att repa sig ordentligt!

    Gilla

      • Det är nästan 6 månader sedan min operation nu.
        Det går framåt men väldigt långsamt… Du kanske känner igen det?
        Jag har inte 100 koll på muskeln så när jag har småjoggat (två gånger hittills) känns det som jag har ett träben med mig…. 😉
        Det viktiga är dock att det går åt rätt håll och jag har förstått att det kommer ta tid. Det är bara att vara tålmodig och kämpa!
        I morgon bitti och på onsdag är det dags för bassängpass med Calle!
        Du verkar vara på gång ordentligt och det är så kul att följa dig!! Var klok och kämpa på!

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s