Mjölksyra från topp till tå.

Igår utförde jag kanske det tuffaste träningspasset som jag gjort på två år. Passet var att springa ett 600m-lopp, ett lopp som ger höga halter mjölksyra. Att inte mesa var mitt främsta mål. Det är så lätt att bli rädd för att bli trött och då springa för långsamt de första 400m för att spara kraft till slutet.  

Jag var väldigt nervös innan loppet, vilket delvis förstörde mitt fokus på häckpasset som jag skulle göra innan. Lite synd egentligen då även det var ett viktigt pass eftersom jag första gången skulle springa över 84cm häckar (tävlingshöjd) från block. Men denna gång fick det bli så, det går inte riktigt att styra över nervositeten. 

Tanken med 600m-loppet var att springa på den öppningsfart som jag har på ett 800m lopp (beräknat på en sluttid på under 2,10). Då ska jag ha 32s vid 200m, 64s efter 400m och 1,36-1,37s på 600m. Jag höll sluttiden men fick smaka på en redig mjölksyravägg på slutet. Anledningen till ”väggen” var att jag inte mesade, jag hade 26s på 200m, dvs 6 sekunder för snabbt! Redan när jag hörde tiden ropas under loppet så förstod jag att detta skulle bli tufft.  Men ”inte mesa” ekade i huvudet och jag passerade 400m på 61s- 3 s för fort (vilket för en motionär antagligen låter väldigt lite men en löpare vet att det är stor skillnad). De sista 100 metrarna kändes det som att jag gick, så sjukt tunga ben. Men jag tog mig i mål och är nöjd med loppet. Det var skönt att känna på syran (tycker jag nu i efterhand) och framförallt bra att känna på tempo, nästa gång blir det lite lugnare öppning! 🙂 Min klassiska smärta efter 600+lopp- ont i tandköttet och blodsmak!