Svårt med avslut! 

I januari i år skrev jag ett gästblogginlägg till Nadja Casadei:s blogg, Riovanschen. Inlägget handlade om min idrottskarriär och min strävan efter att försöka nå OS i Rio, mitt högsta mål och min drivkraft sedan flera år tillbaka. Jag avslutade blogginlägget med följande stycke:

Den 12 augusti 2016 ser jag mig själv stå på startlinjen i Rio. Jag står i den blågula svenska landslagsdräkten, jag bär den med stolthet. Jag insuper stämningen och noterar alla välkända lukter och ljud. Läktaren är full trots att det är tidig morgon, banorna är snabba- det har jag känt på inlöpningen, kroppen känns bra och jag är laddad för min sista kamp. Fjärilarna har börjat lägga sig i magen, jag är fokuserad och redo. Startern blåser i pipan, en signal på att överdragskläderna ska dras av. Kameran zoomar in alla deltagarna, en och en presenteras och publiken jublar. Nu är det dags, det är detta ögonblick som jag har tränat och kämpat för i alla dessa år. Det är detta ögonblick som har drivit mig framåt i svåra stunder.

Som ni vet så tog jag mig aldrig till Rio. Jag inledde sommaren med en mångkamp på Teneriffa i början av juni. Jag åkte dit med höga förväntningar, träningen hade gått väldigt bra och jag var framförallt sugen på att tävla och prestera, något som brukar krydda resultatet lite extra. Med det gick inte som jag hade tänkt att det skulle göra, kroppen var helt enkelt inte i det slag som jag trodde att träningen indikerade. Efter Teneriffa-tävlingen tappade jag mycket självförtroende och började tvivla på min förmåga. Jag kände dock att EM-kvalgränsen fanns inom räckhåll och därmed min sista chans till ett OS-kval, mirakel kan ju ske…Men nästa försök i Tyskland under midsommarhelgen blev inte heller särskilt lyckat och jag blev dessutom sjuk andra dagen och fick bryta mångkampen. Där och då (på plats i Tyskland) insåg jag att jag faktiskt inte hade någon motivation kvar att fortsätta med mångkamp, inte ens en sista ”avskeds-mångkamp” där jag skulle fullfölja alla grenar var jag sugen på. Efter tävlingen så stängde jag in mig på hotellrummet och började packa ner mina saker inför hemresan. Jag var besviken och ledsen och det blev inte bättre av det plötsligt slog mig att detta var sista gången som jag någonsin skulle packa ner mina mångkampsskor igen. 800m skorna, hatskorna, alltid längst ner i väskan, skymda för att jag inte ville bli påmind om det avslutande syraloppet. Så töntigt det kändes nu! När jag insåg att detta var slutet på min elitkarriär så kändes det otroligt sorgligt, något som jag hållit på med under så lång tid (20 år) och satsat all min tid och energi på skulle helt plötsligt vara över. 

Att satsa på elitidrott har inneburit en speciell livstil med en väldigt inrutad vardag och med stort fokus på välmående. Jag vet att omställningen till ett ”vanligt” liv kommer att bli stor men det kommer även att innebära att nya dörrar öppnas och jag kommer att få en större frihet i vardagen. Jag får dock en klump i magen när jag tänker på att jag aldrig mer kommer få springa det underbara ärevarvet tillsammans med mina sjukampskollegor efter en avslutad sjukamp och jag kommer heller aldrig mer få känna den underbara känslan när en teknikgren faller på plats, när man äntligen efter tusentals teknikpass förstår hur man ska göra..Det finns mycket som jag kommer att sakna men som tur är kommer alla fina personer som jag träffat och som betyder mycket för mig att finnas kvar! 

Jag grämer mig inte över att jag inte fick avsluta min karriär på topp utan jag är glad över att jag fick möjlighet att avsluta min mångkampskarriär på mitt sätt, jag valde själv att avsluta min karriär och det valet grundades inte på en skada utan för att jag kände mig klar. Jag är så glad för att jag orkade kämpa mig tillbaka från min tuffa skada förra året, det har varit värt allt slit och att jag klarade av detta berodde helt klar på min målbild och dröm om Rio! 

För den som vill läsa hela blogginlägget från januari så har jag kopierat in texten nedan:

Bära eller brista.
2008 klarade jag den internationella kvalgränsen till OS i Peking som IAAF, internationella friidrottsförbundet, bestämt. SOK, Sveriges Olympiska Kommitté, hade dock satt upp tuffare kvalgränser och jag fick stanna hemma. Efter den besvikelsen fanns bara nästkommande OS i mitt huvud, London 2012, dit skulle jag ta mig. Med facit i hand så inser jag att målet att nå OS-kvalgränsen sommaren 2012 satte sina spår i min kropp. Att envist fortsätta kämpa för att nå mitt mål, min stora barndomsdröm, gjorde troligtvis att jag är i den situation jag är i idag. Jag är dock rätt säker på att jag inte hade gjort någonting annorlunda om jag hade fått spola tillbaka bandet. 
Under mångkampen i Götzis 2012, det första kvaltillfället till OS, drog jag på mig sig en skada i sätet under 200 m loppet, inte en akut skada som en bristning i hamstring då det är helt omöjligt att fortsätta, men det var en skada som hämmade mig då och som sedan dess har förföljt mig. Jag vaknade upp dag två i Götzis och totalignorerade smärtan i sätet. Ingen mer än jag visste hur pass ont jag hade, jag ville nämligen inte att någon skulle plocka bort mig från banan, att ha chansen att nå OS kändes värt allt. Jag haltade runt på uppvärmningen och tog mig igenom de tre sista grenarna med hyfsat resultat. Efter 800 meters loppet, sista grenen i mångkampen, kommer alltid resultaten upp på en storbildsskärm, efter mitt namn stod det PB, personligt rekord.  
Mina medtävlare kom fram och grattade mig, jag hade ju klarat IAAFs OS-kvalgräns! De trodde antagligen att jag grät av glädje, men tyvärr var det inte så. Tårarna var av besvikelse, SOK:s gräns var även denna gång långt över IAAFs kvalgräns och min poängsumma skulle inte räcka för att få en OS-biljett. Det kändes just då väldigt orättvist att tjejer som gjorde drygt 100 poäng sämre än mig kunde fira och springa ärevarvet med glädje, själv jag sprang med tunga, besvikna steg och med ett påklistrat leende. Efter någon dag lade sig dock besvikelsen. Det var dags att ladda om batterierna för nästa kvaltillfälle. Uppladdningen var dock inte optimal, det tog lång tid innan smärtan i sätet släppte. Det spelade ingen roll för mig, jag visste att OS-platsen var inom räckhåll, inget kunde stoppa mig.

Några veckor senare var det dags igen, sista chansen att nå OS-kvalet, kniven mot strupen. Jag stod på startlinjen i Helsingfors på EM (Europamästerskap). Jag hade varken sprungit maxlopp, tränat häck eller hoppat längd sedan Götzis men jag kände att kroppen kunde hålla och jag var i riktigt bra form. Dag ett började bra, inte lika bra som i Götzis men nästan, jag hade stor chans att klara kvalgränsen och kroppen kändes bra, sätet höll! Andra mångkampsdagen vaknade jag till en mulen dag, jag tänkte att det inte skulle få förstöra för mig även om jag vet att det såklart sänker prestationen något om man jämför med att få tävla i strålande sol och värme. Under näst sista grenen, spjut, blåser det kraftig motvind, det är inte alls fördelaktigt för att nå bra resultat. Resultatet blev också flera meter kortare än det borde, men det fanns fortfarande en chans, den skulle jag ta. När jag ska springa 800m öppnar sig himlen och regnet öser ner.


Jag försöker tänka positivt, hellre regn än kraftig vind, det tar mer energi. När jag dyngsur kommer i mål på 800m på en av mina bästa tider någonsin vet jag direkt, det räcker inte. Någon minut senare ser jag även det tunga beskedet på poängtavlan, svart på vitt, inget OS för mig. Jag hade återigen slagit personligt rekord och klarat IAAFs kvalgräns men jag hade inte klarat SOKs gräns, det fattades ynka 38 poäng. Besvikelsen var såklart ännu större denna gång, jag var otröstlig. Men jag hörde att det tisslades om att det fortfarande fanns en chans, SOK skulle eventuellt ta hänsyn till väderförhållandena samt att jag presterat två jämna mångkamper. Det blev några pirriga dagars väntan innan jag fick beskedet per telefon, jag var förberedd på det värsta. Men svaret som jag fick var det mest underbara jag någonsin hört, jag skulle få åka till London!! Det kändes helt otroligt att jag faktiskt skulle få chansen, all smärta, slit och tårar var värt detta. Jag har nog aldrig känt mig så lätt i steget som när jag skulle springa lopp efter det beskedet.

Den 3 augusti 2012 gick min dröm i uppfyllelse, jag stod på startlinjen, redo för att få tävla i ett Olympiskt spel.  
Jag gjorde min bästa tävling någonsin och klarade äntligen SOKs kvalgräns, det kändes skönt. Efter OS hade jag känslan att det är nu min idrottskarriär ska ta fart. Vägen efter OS i London mot OS i Rio 2016 planerades och jag och min tränare visste att min kapacitet var långt ifrån nådd. Med en utveckling på 100 poäng per år, dvs drygt 14 poäng per gren, tänkte jag att jag faktiskt skulle vara med och slåss om topplaceringar i Rio. Det kändes absolut möjligt.

Vägen efter London har dock inte följt den uppsatta planen, idrott är tyvärr ofta så. Hade jag ritat ett diagram på min resultatkurva efter OS hade strecket direkt pekat nedåt, först en liten bristning i baksidan under finnkampen 2012 och sedan en större bristning i hamstringssenan på inomhus SM 2013. Den senare skadan fick jag troligtvis för att jag tog alltför kort vila efter det tuffa OS-året. Detta berodde på att Göteborg skulle stå värd för inomhus EM, något som såklart alla svenska friidrottare vill vara med på. Jag ignorerade återigen smärta och kroppens varningssignaler. Diagramstrecket skulle sedan komma att fortsätta nedåt, hösten 2013 valde jag att operera höften, jag hade dålig rörlighet och vi drog slutsatsen att säte och baksida därmed fått ta stora smällar. Säsongen 2014 skulle diagramstrecket däremot börja ritas uppåt, jag hoppade högre än jag någonsin gjort i höjd och tog SM medalj i både längd och kula och kvalificerade mig till EM i Zurich. Under våren 2015 skulle diagramstrecket sedan fortsätta uppåt, jag var tillbaka träningsmässigt vad gäller snabbhetsträningen, det som jag hade tappat operationsåret. Sedan hände det som fick mig att känna på botten, min karriärs djupaste svacka. Veckan innan jag skulle göra min come back i mångklamp så smäller baksidan i ett längdhopp. Magnetröntgen visade en total hamstringsruptur, hela hamstringsmuskelaturen hade alltså lossnat från fästet, en ovanlig skada för någon i min ålder. Det finns en friidrottare till som har drabbats av denna skada, Carolina Klüft, ni kanske kommer ihåg de otäcka bilderna från längdhoppsgropen i Karlskrona? ”Carro” lyckades komma tillbaka till världseliten igen, något som har varit en stor inspiration för mig. Det har även känts tryggt att ha någon att fråga om råd när det har behövts. 
Vid total hamstringsruptur rekommenderas ofta operation. Utan operation kan man tjäna några veckor men utan någon försäkran om att musklerna växer ihop bra igen. Jag kände att jag ville ha en baksida som jag vet sitter fast och som jag kan lita på igen, om jag nu ville fortsätta min idrottskarriär. Det kändes faktiskt inte självklart att jag skulle göra det när jag återigen låg i sandgropen och spottade sand. Jag kan erkänna att jag där och då tänkte mörka tankar, jag tänkte ge upp. Börja leva ett ”vanligt” liv. Jag började ifrågasätta om jag hade tillräcklig motivation för att nå mitt stora mål. Under denna period fick jag även chansen att jobba heltid på den advokatbyrå som jag under flera år jobbat extra på. Trots att denna period med heltidsjobb var väldigt rolig och lärorik så tror jag att det var den erfarenheten som gjorde att jag mer och mer insåg att jag inte var klar med friidrotten. Jag vill inte ge upp min dröm och mitt mål om ett OS till. Jag vill inte ta den trygga vägen och riskera att ångra mig för all framtid, en OS-satsning måste jag göra nu, den chansen får jag troligtvis aldrig igen. Jag har gjort mitt val, jag kommer att kämpa tills det inte går att kämpa mer. Det får bära eller brista, men utan att riskera en stor skada såklart… Sex månader har nu gått sedan operationen och jag är nästan tillbaka i full träning, det känns helt underbart och jag är motiverad. Varje träning är viktig, varje kulstöt eller längdhopp jag gör utförs med ett enda syfte och med en målsättning – att få tävla i Rio.
”Look, if you had one shot, or one opportunity.

To seize everything you ever wanted.

In one moment.

Would you capture it or just let it slip?”

( Loose yourself, Eminem)

Den 12 augusti 2016 ser jag mig själv stå på startlinjen i Rio. Jag står i den blågula svenska landslagsdräkten, jag bär den med stolthet. Jag insuper stämningen och noterar alla välkända lukter och ljud. Läktaren är full trots att det är tidig morgon, banorna är snabba- det har jag känt på inlöpningen, kroppen känns bra och jag är laddad för min sista kamp. Fjärilarna har börjat lägga sig i magen, jag är fokuserad och redo. Startern blåser i pipan, en signal på att överdragskläderna ska dras av. Kameran zoomar in alla deltagarna, en och en presenteras och publiken jublar. Nu är det dags, det är detta ögonblick som jag har tränat och kämpat för i alla dessa år. Det är detta ögonblick som har drivit mig framåt i svåra stunder.

 

Slut på säsongen. 

SM slutade med en oväntat bra kultävling, en gren som jag från början inte hade tänkt ställa upp i. Anledningen att jag ändå gjorde det var för att längdhoppet gick mindre bra. Jag har inte hoppat så mycket längd i sommar och när min ansatsmarkering av misstag byttes mot en annan så märkte jag först inte av det, jag tänkte bara att jag var i usel form. Men då min tränare tyckte att jag sprang bättre än den ansats som jag löpte in från men ändå kom för långt ifrån plankan så bad jag slutligen en funktionär att hjälpa mig att mäta om min ansats. Det visade sig då att markeringen vara 1,5 meter fel, att jag ens hade kunnat hoppa i närheten av plankan var ju ett under! Trots justerad ansats så avslutade jag med två dåliga hopp (man har bara tre i ett kval). Jag tappade mycket självförtroende och kraft efter första hoppet. Men inget att gräma sig över, jag är nöjd med revanschen i kulan!

Nu väntar träningsvila och en funderare på hur jag vill satsa i framtiden. Någon mer mångkamp kommer det dock inte att bli. Min kropp behöver vila från den tuffa träningen och motivation till en heltidssatsning på mångkamp har jag inte längre. Det känns såklart sorgligt att ta ett så stort beslut, mångkampen har varit mitt liv i 12 år. Men jag känner att beslutet är rätt, det är dags att gå vidare med nya utmaningar! På måndag börjar jag jobba  som jurist på RF:s Antidopingavdelning, det känns jättekul att få jobba med viktiga idrottsfrågor och även få ha kvar en fot inom idrottens värld.

Dags att säga hej då och tack till mångkampen. Jag har många fina minnen och erfarenheter som jag tar med mig! 
Stort tack för all pepp som ni bloggläsare har gett mig denna sommar, ni är alla guld värda!!

SM i Sollentuna. 

Imorgon startar SM för min del. Kl 12.40 hoppar jag kval i längd. Finalen går sedan på söndag. Direktkval till finalen är tuffa 6m. Det är inte säkert att det krävs den längden för att ta sig till final men runt 5,90 kommer garanterat att krävas. 

Kroppen känns äntligen bra och jag känner mig redo att krama ut de sista krafterna!

Tävlingsinfo hittar ni ➡️här ⬅️

För liveresultatrapportering klicka ➡️här⬅️

Tävlingarna sänds även på svtplay.se från kl 12 imorgon. 

Hoppas att ni alla får en trevlig helg! Se till att njuta av det fina vädret.🙂

Helsingborg. 

Sverigeresan har gått vidare till Helsingborg. Tanken var att jag skulle tävlat igår men på grund av en lite öm framsida så valde jag att avstå, ingen mening att riskera något inför SM nästa helg. 

Eftersom Johans familj bor i Helsingborg så har vi sammanlagt varit här nästan en vecka. Turligt nog så kom sommarvärmen tillbaka så det har varit fantastisk sköna dagar. 

Vi börjar med att njuta av superfin fisk- och skaldjursbuffé vid Ålabodarnas hamnkrog. Det inglasade uthuset där man äter ligger 50m från havet. 
Vi åkte även en tur längs kusten och stannade vid flera hamnstäder. Vi stannade även och njöt av en fantastisk vy vid naturreservatet i Kullaberg. Här går det bland annat att vandra, klättra, bada och fika- eller så kan man bara njuta av den fina utsikten!  

Vidare så åkte vi till det berömda trädgårdscafeet Flickorna Lundgren på Skäret. Här känns det som att tiden dragits tillbaka 20 år och man sitter i farmor eller mormors trädgård och fikar. Nostalgi! 

Fika eller lättare lunch kan rekommenderas på trädgårfscafeet Krukmakeriet i pittoreska hamnstaden Mölle. Vi började dock med en lunch på Brandstationen nere vid vattnet. Lokalen har alltså tidigare varit en brandstation som nu gjorts om till en fin restaurang. Maten var vällagad och gjort på väldigt fina råvaror. 

Det har även blivit några uppfriskande dopp i havet med utsikt ända till Danmark. Från Gröningen kan man även njuta av solnedgångar i horisonten. Så fint med dessa sommarkvällar! 

I morgon lämnar vi Helsingborg för att åka hem till Stockholm och ladda för SM! 💪 

Tävlingsplanering. 

Det är inte så många veckor kvar av tävlingssäsongen 2016, det gäller att passa på att njuta. Jag har planerat in fyra roliga tävlingar kommande veckor, både sprint och längd. 

Jag har inte tävlat så mycket men jag känner att jag behöver göra det för att öka kvalitén, bara att träna räcker inte. Fokus ligger på att prestera på SM som går sista helgen i augusti. Om jag lyckas bra där så får jag avsluta säsongen med Finnkampen, det vore superkul! 

Planerade tävlingar:

16 augusti, 100m och längd, Stadion/Stockholm. 

21 augusti, 200m, FCh Helsingborg. 

27-28 augusti, längd, SM  Sollentunavallen/Stockholm. 

3-4 september Finnkamp eller Skara. 

Sundsvall- windsprint! 

I fredags tog jag och Johan bilen upp till lilla lägenheten som ligger på norra berget i Sundsvall. Det känns skönt att komma iväg och även få lite ny träningsmiljö några dagar. Dessutom var det en bra sprinttävling här som jag ville passa på att köra. 200m OCH 100m ville jag försöka mig på för att få in bra träning (ett lopp kändes för lite). 100m var år och dar sedan jag körde, riktigt kul var det!

Banorna här i Sundsvall är hårda och dessutom vänder man loppen efter vinden, bästa förutsättningar för sprint. Men såklart, som mina andra tävlingar i år, så drar jag otur över startfältet. Jag har haft sån sjuk oflyt med vindar och väder och det fortsatte även nu.  På 100m hade mitt heat motvind, heaten innan och efter hade perfekt medvind. Det var samma visa på 200m, vissa heat hade +3 och mitt heat var det nästan -1 och dessutom riktigt mycket motvind i kurvan. Tur att jag fått öva innan🙂 Med tanke på förutsättningarna kan jag glädjas åt de två snabbaste loppen hittills i år, även om klockan visade på något sämre tid på 200m än tidigare. 

Lite mer nervöst inför 100m loppet, men jag fick till en bra start och sedan flöt det på helt ok. 

Lite annat har hunnits med under vistelsen:Fika på eko caféet Tant Anci & Fröken Sara inne i stan. Vi åt en supergod grillad surdegsmacka med halloumi, valnötspesto och soltorkad tomat. 

Vi passade även på att träffa några stockholmskompisar, träning och god lunch på Udda Tapas blev det.  Biffsallad, rökta räkor med aioli, halstrad tonfisk och portabellosvamp var några av de delikata tapasrätterna. 
Morgonsolning vid franska balkongen. Blåbär finns att plocka runt knuten:-) 

Karlstad GP

Imorgon är det dags för tävling, längdhopp på Karlstad GP (Grand Prix) blir det. Jag ser verkligen fram emot att hoppa, kroppen känns bra och jag är tävlingssugen! 

Resultatmässigt förväntar jag mig egentligen inget speciellt. Det är första längdtävlingen på nästan två månader. Jag ska gå in med inställningen att ha kul på banan, resultatet kommer att komma, kanske imorgon annars senare i sommar. Ingen stress!

Ett bra startfält i längd väntar: 


Tävlingen går att följa från kl 19 på SVT play eller ett sammandrag på SVT2. Jag hoppar kl 17.25, dvs innan tv- sändningen. 

Generellt så är det riktigt bra startfält som väntar imorgon med flera klara svenska OS-resenärer som får duellera mot världseliten: Sanna Kallur (häck), Kim Amb (spjut), Daniel Stål (diskus) och Sofie Skoog (höjd) är några av de svenska hoppen. 

Tidsprogram (huvudtävlingen):