Matig kyckling-och halloumisallad med asiatisk tahinisås. 

En favorit är att göra en matig sallad med det som finns tillgängligt hemma. Eftersom vi ska rensa frys, kyl och skafferi innan köksrenoveringen så kommer nog varianter av denna sallad göras ofta framöver. 

Denna gång bestod salladen av rostad sötpotatis, morot, palsternacka, grönkål och hasselnötter. Grönkål och nötter läggs på när det återstår 10 min av rostningen. Som protein blev det majskyckling som steks i ugn med lite pankopanering samt halloumi som steks i stekpanna (tillsammans med sparris). Det är dessutom väldigt gott med något lite fruktigt i denna sallad, mango eller granatäpple är supergott. Denna gång blev det mango. Slutligen blandade vi i tomater, avokado, bladspenat och rödlök. En riktigt lyxig och fräsch sallad. 

Ett gott tillbehör till salladen, pricken över i:et, är någon fräsch sås. Om man inte har halloumi i salladen så är det väldigt gott att göra en enkel fetaostsås till (fetaost, turkisk yoghurt, lite vitlök samt salt och peppar). Vi testade dock denna gång att göra en sås/dressing med tahini. 

Tahinisås:

1 dl kokosmjölk
2msk soja, japansk (ljus)
3msk tahini
några droppar risvinsvinäger
Lite finriven ingefära (efter egen smak)
Finhackad röd chilipeppar (jag tog 1/2 men då blir det ganska mycket hetta i såsen) 

Mixa med stavmixer till en slät sås. Smaka av med lite juice från färskpressad lime och en gnutta honung. 

Tuffa veckor! 

Nu har tiden rullat på och jag är nu inne i gravidvecka 22. Det var först för ca fyra veckor sedan som jag började känna igen mig själv igen. Min föreställning av att vara gravid var innan ganska naiv och baserad på att många runtomkring mig endast varit lite lätt illamående några veckor, lite kinkiga med viss mat och lukter samt var extremt trötta. I övrigt orkade de jobba, träna och hitta på saker på helgerna. Många hade även en ”gravid-gloria” runt sig. Lyster i huden, tjockare hår, långa fina naglar och med en annan pigghet i ögonen. Så blev det dessvärre inte för mig.

Runt vecka 6 började jag leta lösningar på mitt konstanta illamående. Min syster hade akupressurarmband från sin graviditet som jag nu fick ärva. Armbanden ska fungera mot illamående och åksjuka och fungerar genom att en liten plastkula trycker ner och stimulerar en akupressurpunkt, P6, som sitter på underarmens insida. Armbandet hjälpte direkt för mig men dessvärre kanske bara i 1-2 veckor. Jag envisades dock med att ha banden på mig ytterligare två veckor (vilket krävde extra långa tröjor på jobbet).

Jag kommer exakt ihåg när jag började att må riktigt dåligt. Jag hade precis varit på en två-dagars konferens med jobbet. Morgonen efter åt jag frukost hemma; gröt, ägg och kaffe, precis som vanligt och på språng till jobbet. Jag började känna att illamåendet stegrade mer än vanligt och mycket riktigt, frukosten lämnade strax kroppen. Detta var det första av många hulkande toabesök, men som tur var faktiskt ganska få besök på jobbets toalett. Den morgonen var även den dagen då jag tog min sista kopp kaffe.

Jag är tyvärr en av dem som har mått extremt dåligt under graviditeten. Lätt illamående från gravidvecka 6 vilket ungefär två veckor senare övergick till konstant och kraftigt illamående (med kräkningar en eller flera gånger om dagen, dock inte alla dagar). För att kunna hantera illamåendet på jobbet fick jag tabletter utskrivna av min barnmorska, Lergigan comp. Dock gillar jag inte att ta tabletter så jag tog bara när det krisade, lite dumt har jag tänkt i efterhand… När jag kom hem från jobbet var jag alltid totalt orkeslös och helgerna spenderades ofta i soffan. Vissa dagar mådde jag såklart bättre än andra och ibland lurades jag av en plötslig energikick och ville då hjälpa Johan med hemmet eller med rastning av Johannes. Promenaderna ledde ofta till spyor i buskarna och hjälpen i hemmet till att jag fick ligga och sova resten av dagen.

För mig var det även supertråkigt att helt plötsligt inte vara sugen på mat längre. Mitt stora intresse för mat som inneburit att dagligen scrolla genom matflöden på instagram eller läsa matbloggar på nätet blev ett minne blott och att baka eller laga någon god middag var inte längre aktuellt. Jag mådde illa av att tänka på mat och jag mådde riktigt illa av att se matbilder. Innan hade jag dessutom ätit väldigt hälsosamt, mycket grönsaker och en hel del vegetariskt. Många, bl.a. barnmorskan jag var hos, påstod att kroppen anpassar sig till vad som är bra under graviditeten och att många som inte varit speciellt förtjust i grönsaker därför helt plötsligt blir sugna på det och börjar äta mer eftersom kroppen behöver det. För mig var det såklart tvärtom. Grönsaker funkade inte för mig (förutom vissa få om de kokades eller gömdes i någon gryta). Förutom mycket frukt och grönt ska man under graviditeten försöka äta mycket fet fisk, t.ex lax, makrill, sill, men inte heller det gick hem hos mig. Det blev istället överlevnadsmat som jag inte ätit på år och dar; falukorv med potatismos, köttbullar med makaroner, spagetti med köttfärssås och FISKBULLAR!! Allt som småbarn gillar funkade för mig, så lite smak och grönsaker som möjligt. Eftersom jag inte fick i mig tillräckligt genom kosten så var jag i behov av kosttillskott, vilket inte kändes kul alls. Jag har ätit folsyra (vilket i och för sig rekommenderas för alla), svartvinbärskapslar som innehåller omega 3 och 6 samt D-vitamin. Mer om mina kosttillskott hittar ni under respektive bild nedan. Jag har dessutom ätit paltbröd som innehåller mycket järn, allt för att slippa äta järntabletter. Ibland fick jag inte behålla vitaminerna och då hade jag dåligt samvete att barnet inte fick tillräckligt med näring. Men det har jag förstått nu att det inte är någon fara, barnet tar det den behöver.

Konstigt nog klarade jag av att jobba heltid hela den tuffa perioden. Att jag inte sjukskrev mig när det var sin värst berodde dels på att jag hade nytt jobb och dels på att tiden gick så mycket fortare på jobbet, även om jag inte mådde så bra. Det är ju även så att den perioden när man ofta mår som värst så vill man kanske inte berätta för andra än familjen om graviditeten eftersom det fortfarande är en högre risk för missfall.

Vad gäller träning så gick jag alltså från elitträning till i princip obefintlig träning. Promenad till jobbet på 40 min var det som jag oftast klarade av. Försök till träning ledde ofta till kraftigt illamående, vilket jag ibland struntade i och körde 15-20 min lätt cirkelträning hemma- nära till toaletten. Städning och matlagning var inte ett alternativ så Johan har verkligen fått slava hemma i många veckor.

V18+3 var då det plötsligt vände. Halleluja moment! De första dagarna vågade jag knappt tro det. Jag började boka in fika med kompisarna, dock fortfarande med reservation om ett möjligt sent återbud. Jag märkte dock att jag nu hade energi och en vilja att göra saker. Jag kände mig sugen på träning och blev mycket mer effektiv på jobbet. Jag blev sugen på mat igen och kunde kolla på matbloggar. Det kändes verkligen som att jag hade fått mitt liv tilllbaka och äntligen kände jag ett enormt lyckorus av att jag snart skulle bli mamma. Jag tänkte såklart under den tuffa perioden att det i slutändan skulle vara värt att må så dåligt men just där och då kändes det sååå långt bort och särskilt jobbigt var det att inte veta när eller om mitt illamående skulle vända. En influensa vet man ju att man är frisk inom en vecka.. Efter att jag har börjat må bättre har vi även börjat planera för att få en liten bebis och eftersom vi tänkt bo kvar i lägenheten ett tag till så har vi lurat på flera projekt som länge legat på vänt för att vi inte orkat under tiden som vi hade fullt fokus på friidrotten. Nu blir de äntligen av. Renovering av kök är först ut!

Vad gäller träningen tänkte jag göra ett lite längre inlägg inom kort. Men så som jag kunnat träna det senaste veckorna så försöker jag köra jag två stykepass i veckan på gym, ett ofta i sätrahallen då jag hakar på Johan dit. På styrkepassen har jag bl.a. kört frivändning, knäböj och marklyft samt en cirkel efter med mycket fokus på baksidor och bål. Frivändningar kör jag dock bara en gång i veckan. Allt är med väldigt lätta vikter men som ändå resulterar i träningsvärk eftersom jag inte kört med vikter på länge. Jag har även försökt att börja jogga men efter 300 m kände jag att det kom ett obehagligt tryck mot bäckenet och jag har därefter lagt ner löpningen helt. Istället försöker jag köra lite intervaller på cykel eller i roddmaskin. Utöver ovanstående träning så kör jag två hemmapass med expanderövningar (mycket för rumpa och säte), överkroppsövningar med min kroppsvikt, baksidesövningar och bålövningar, ibland på bobathboll.

Det är inte varje vecka som jag får till fyra pass men varje dag går jag till och från jobbet (2x40min) snabb promenad.  Jag är överlycklig att jag kan röra mig igen och njuter av varje dag som jag mår bra. Det som händer i morgon eller några veckor framåt kan jag inte styra över. Jag har nog aldrig njutit så mycket av att ta tillvara på nuet!

Folsyra/folat är ett B-vitamin som finns naturligt i mörkgröna bladgrönsaker som spenat, olika former av kål, broccoli. Det finns även naturligt i bönor, linser samt frukt och bär och i fullkornsprodukter, filmjölk och yoghurt. Folsyra behövs för att bilda nya celler och röda blodkroppar. Då cellbildningen ökar, till exempel då man växer eller är gravid, ökar behovet av folsyra. 

Jag har valt Tillvals folsyra som innehåller den dagliga rekommenderade mängden. Många kombinationsvitaminer (såsom MittVal) innehåller lägre mängd folsyra än den rekommenderade mängden (hälften). Jag ville dessutom endast ha Folsyra och inte massa andra vitaminer som jag inte vet om jag behöver. Billigast är TillVal på apotea.se. 

Svartvinbärskapslar äter jag för att jag inte får i min tillräckligt med omega 3 genom bl.a. fet fisk. Rekommendationen från Livsmedelsverket är att äta fet fisk minst 3-4 gånger i veckan. Jag har fortfarande lite svårt med fisk och äter därför fortfarande detta tillskott.

Q for skins Svartvinbärskapslar innehåller omega 3, 6 och 9 och utan massa konstiga tillsatser. Jag valde att inte köpa den klassiska fiskleveroljan, dels för att de ofta innehåller massa tillsatser samt att det skiljer mycket på kavliten på fiskleverolja. Livsmedelsverket har även hittat miljögifter i små mängder i många av kosttillskotten, vilket framförallt är farligt för foster. För mig kändes det värt att lägga lite pengar på ett dyrare men bra kosttillskott.  Här hittar ni svartvinbärskapslarna, där finns även mer info om produkten (t.ex. att det även är bra för hud och hår).

 

Slutligen äter jag nu under den mörka perioden tillskott av D-vitamin (läs mer om D-vitamin, exempelvis här). D-vitamin var ett av få tillskott som jag i perioder åt under min idrottskarriär. Livsmedelsverket rekommenderar särskilt D-vitamin tillskott till gravida, barn och äldre. Jag är dock av den uppfattningen att framförallt många nordbor får i sig för lite D-vitamin under det mörka vinterhalvåret och att därför alla behöver extra i form av tillskott.  I Sverige D-vitaminberikade man dock våra mjölkprodukter, om än i väldigt liten mängd. Naturligt finns D-vitamin exempelvis i fet fisk.

Den dagliga rekommenderade dosen är omtvistad, flera forskningsstudier visar att Livsmedelsverkets rekommendation är  för låg. När jag idrottade tog jag en högre dos än den rekommenderade men nu när jag är gravid vågar jag inte chansa så jag kör på samma märke men äter varannan eller var tredje dag istället. Holistic heter märket och innehåller mindre tillsatser än många andra märken. Om du vill ta en högre dos än den rekommenderade råder jag dig att själv läsa på att ta ställning!



Tillbakablick år 2016. 

Jag trodde att jag skulle se 2016 som ett mörkt år, detta eftersom jag valde att avsluta min elitkarriär. Att verkligen ta beslutet att sluta med något som jag verkligen älskat att göra i så många år kändes tufft och sorgligt. Men det är förutsättningar som alla vet om när man ger sig in på att välja idrott som sitt yrke, en dag tar karriären slut oavsett om man vill det eller inte. Jag tänkte att mitt avslut skulle överskugga allt annat minnesvärt under året men när jag började tänka tillbaka så insåg jag hur mycket positivt som hänt, det negativa ledde i slutändan till något positivt. Att avsluta karriären har funnits i bakhuvudet länge och det var ändå skönt att få sätta punkt. 

Det har funnits många ljusglimtar under året och jag har lärt mig mycket om mig själv; hur jag hanterar och löser problem samt bearbetar negativa tankar. Som alla år finns det toppar och dalar, jag väljer att här minnas topparna. 

Jag startade året genom att åka på träningsläger till Abu Dhabi med min träningsgrupp. Ett nytt land och en ny kultur att uppleva. Det var verkligen ett lyckat läger och träningsmässigt ett stort kliv fram eftersom jag fick plocka fram sprintspikskorna för första gången sedan operationen. Jag började även med lite andra nya moment i träningen. 

En höjdpunkt var helt klart Mezerätterna på en billig och enkel gatuköksliknande restaurang. Här var vi fler gånger! Min härliga träningsgrupp. 
Minutlopp i öknen gör man inte varje dag. 

I mars blev jag moster. Lilla Emanuel kom till världen och tog oss alla med storm!

I april åkte jag till Florida på träningsläger. Jag älskar verkligen att träna på IMG Academy och att träningen gick så mycket över förväntan bidrog till en riktig go känsla. För första gången hoppade jag längdhopp med längre ansats, jag sprang häck och samtidigt klarade jag av att träna alla andra grenar. Kroppen svarade helt fantastiskt bra och jag började även gå ner på riktigt bra tider på sprintloppen. Jag gjorde även smygpremiär i höjd och kula på en ”tränings”tävling i Clermont. 

I juni började jag tävla. Första ”riktiga” tävlingen var en sjukamp. Helt sjukt att jag vågade gå på det direkt egentligen så osäker som jag var. Men jag är stolt över hur jag genomförde grenarna och framförallt att jag bestämde mig för att hoppa längdhopp trots att jag visste att jag skulle bryta sjukampen för att hinna få till ytterligare ett tävlingstillfälle. Jag hade då fyra grenar i benen och en hög ångestnivå men jag hade redan bestämt att den känslan inte skulle få vinna över mig. Att stå där på ansatsbanan var helt klart ett av de mest nervösa ögonblicken i min friidrottskarriär- men det gick! 

I slutet av juni åkte jag till tyska Ratingen för att försöka kvala till EM. Jag förstod att detta skulle kunna vara min sista sjukamp. På grund av sjukdom fick jag dessvärre bryta tävlingen efter första dagen och därmed noll chans till EM-kval. Jag bestämde och uttalade då högt för första gången att detta var min sista sjukamp. Otroligt sorgligt men helt klart ett rätt beslut! Blötaste sjukampen någonsin! 

Under sommaren hann jag, förutom träning och tävling, njuta av några svenska pärlor; Helsingborg med utflykt till Skäret, Höganäs, Kullaberg och Mölle. 

 Sundsvall bl.a. med besök i den fina skärgården. Vi fick även besök av våra kompisar från Stockholm samt av min syster och hennes lilla familj. 

Och slutligen en vecka på landet i Kopparberg med utflykt till mysiga Nora.  Den kända Nora våfflan med helt fantastisk glass av nougat (tillverkad i Nora såklart).  Det har blivit många uppfriskande bad! 

I slutet av augusti gjorde jag min sista tävling på SM i Sollentuna, jag ställde upp i längd och kula. 

Den 5 september började jag mitt jobb på RF:s Antidopingavdelning. Jag trivdes direkt.  Jag fick nu tid att reflektera och ta tid att njuta av lite AW:s efter jobb. September var ju en fantastisk sensommar månad. 

På min och Johans 10-års dag rövade Johan bort mig till Åre. Vi njöt av en helt fantastisk helg med bestigning av Åreskutan i sommarvärme som en av höjdpunkterna. Denna upplevelse toppades dock av att jag sa JA till att så småningom bli fru Wissman. 

Bara några veckor senare fick jag reda på att jag var gravid. Detta är något som vi längtat så länge efter. I skrivandes stund är jag i vecka 18. 

Året avslutades på Teneriffa. Det blev en lugn tillvaro för min del eftersom jag mått väldigt dåligt under graviditeten. Men nu kunde jag sätta igång och träna lite med vikter och jag kunde simma och cykla. Så skönt! 


Tack 2016 för alla minnesvärda stunder. 2016- ett positivt år! jag ser fram emot att se vad 2017 kan erbjuda.   

Svårt med avslut! 

I januari i år skrev jag ett gästblogginlägg till Nadja Casadei:s blogg, Riovanschen. Inlägget handlade om min idrottskarriär och min strävan efter att försöka nå OS i Rio, mitt högsta mål och min drivkraft sedan flera år tillbaka. Jag avslutade blogginlägget med följande stycke:

Den 12 augusti 2016 ser jag mig själv stå på startlinjen i Rio. Jag står i den blågula svenska landslagsdräkten, jag bär den med stolthet. Jag insuper stämningen och noterar alla välkända lukter och ljud. Läktaren är full trots att det är tidig morgon, banorna är snabba- det har jag känt på inlöpningen, kroppen känns bra och jag är laddad för min sista kamp. Fjärilarna har börjat lägga sig i magen, jag är fokuserad och redo. Startern blåser i pipan, en signal på att överdragskläderna ska dras av. Kameran zoomar in alla deltagarna, en och en presenteras och publiken jublar. Nu är det dags, det är detta ögonblick som jag har tränat och kämpat för i alla dessa år. Det är detta ögonblick som har drivit mig framåt i svåra stunder.

Som ni vet så tog jag mig aldrig till Rio. Jag inledde sommaren med en mångkamp på Teneriffa i början av juni. Jag åkte dit med höga förväntningar, träningen hade gått väldigt bra och jag var framförallt sugen på att tävla och prestera, något som brukar krydda resultatet lite extra. Med det gick inte som jag hade tänkt att det skulle göra, kroppen var helt enkelt inte i det slag som jag trodde att träningen indikerade. Efter Teneriffa-tävlingen tappade jag mycket självförtroende och började tvivla på min förmåga. Jag kände dock att EM-kvalgränsen fanns inom räckhåll och därmed min sista chans till ett OS-kval, mirakel kan ju ske…Men nästa försök i Tyskland under midsommarhelgen blev inte heller särskilt lyckat och jag blev dessutom sjuk andra dagen och fick bryta mångkampen. Där och då (på plats i Tyskland) insåg jag att jag faktiskt inte hade någon motivation kvar att fortsätta med mångkamp, inte ens en sista ”avskeds-mångkamp” där jag skulle fullfölja alla grenar var jag sugen på. Efter tävlingen så stängde jag in mig på hotellrummet och började packa ner mina saker inför hemresan. Jag var besviken och ledsen och det blev inte bättre av det plötsligt slog mig att detta var sista gången som jag någonsin skulle packa ner mina mångkampsskor igen. 800m skorna, hatskorna, alltid längst ner i väskan, skymda för att jag inte ville bli påmind om det avslutande syraloppet. Så töntigt det kändes nu! När jag insåg att detta var slutet på min elitkarriär så kändes det otroligt sorgligt, något som jag hållit på med under så lång tid (20 år) och satsat all min tid och energi på skulle helt plötsligt vara över. 

Att satsa på elitidrott har inneburit en speciell livstil med en väldigt inrutad vardag och med stort fokus på välmående. Jag vet att omställningen till ett ”vanligt” liv kommer att bli stor men det kommer även att innebära att nya dörrar öppnas och jag kommer att få en större frihet i vardagen. Jag får dock en klump i magen när jag tänker på att jag aldrig mer kommer få springa det underbara ärevarvet tillsammans med mina sjukampskollegor efter en avslutad sjukamp och jag kommer heller aldrig mer få känna den underbara känslan när en teknikgren faller på plats, när man äntligen efter tusentals teknikpass förstår hur man ska göra..Det finns mycket som jag kommer att sakna men som tur är kommer alla fina personer som jag träffat och som betyder mycket för mig att finnas kvar! 

Jag grämer mig inte över att jag inte fick avsluta min karriär på topp utan jag är glad över att jag fick möjlighet att avsluta min mångkampskarriär på mitt sätt, jag valde själv att avsluta min karriär och det valet grundades inte på en skada utan för att jag kände mig klar. Jag är så glad för att jag orkade kämpa mig tillbaka från min tuffa skada förra året, det har varit värt allt slit och att jag klarade av detta berodde helt klar på min målbild och dröm om Rio! 

För den som vill läsa hela blogginlägget från januari så har jag kopierat in texten nedan:

Bära eller brista.
2008 klarade jag den internationella kvalgränsen till OS i Peking som IAAF, internationella friidrottsförbundet, bestämt. SOK, Sveriges Olympiska Kommitté, hade dock satt upp tuffare kvalgränser och jag fick stanna hemma. Efter den besvikelsen fanns bara nästkommande OS i mitt huvud, London 2012, dit skulle jag ta mig. Med facit i hand så inser jag att målet att nå OS-kvalgränsen sommaren 2012 satte sina spår i min kropp. Att envist fortsätta kämpa för att nå mitt mål, min stora barndomsdröm, gjorde troligtvis att jag är i den situation jag är i idag. Jag är dock rätt säker på att jag inte hade gjort någonting annorlunda om jag hade fått spola tillbaka bandet. 
Under mångkampen i Götzis 2012, det första kvaltillfället till OS, drog jag på mig sig en skada i sätet under 200 m loppet, inte en akut skada som en bristning i hamstring då det är helt omöjligt att fortsätta, men det var en skada som hämmade mig då och som sedan dess har förföljt mig. Jag vaknade upp dag två i Götzis och totalignorerade smärtan i sätet. Ingen mer än jag visste hur pass ont jag hade, jag ville nämligen inte att någon skulle plocka bort mig från banan, att ha chansen att nå OS kändes värt allt. Jag haltade runt på uppvärmningen och tog mig igenom de tre sista grenarna med hyfsat resultat. Efter 800 meters loppet, sista grenen i mångkampen, kommer alltid resultaten upp på en storbildsskärm, efter mitt namn stod det PB, personligt rekord.  
Mina medtävlare kom fram och grattade mig, jag hade ju klarat IAAFs OS-kvalgräns! De trodde antagligen att jag grät av glädje, men tyvärr var det inte så. Tårarna var av besvikelse, SOK:s gräns var även denna gång långt över IAAFs kvalgräns och min poängsumma skulle inte räcka för att få en OS-biljett. Det kändes just då väldigt orättvist att tjejer som gjorde drygt 100 poäng sämre än mig kunde fira och springa ärevarvet med glädje, själv jag sprang med tunga, besvikna steg och med ett påklistrat leende. Efter någon dag lade sig dock besvikelsen. Det var dags att ladda om batterierna för nästa kvaltillfälle. Uppladdningen var dock inte optimal, det tog lång tid innan smärtan i sätet släppte. Det spelade ingen roll för mig, jag visste att OS-platsen var inom räckhåll, inget kunde stoppa mig.

Några veckor senare var det dags igen, sista chansen att nå OS-kvalet, kniven mot strupen. Jag stod på startlinjen i Helsingfors på EM (Europamästerskap). Jag hade varken sprungit maxlopp, tränat häck eller hoppat längd sedan Götzis men jag kände att kroppen kunde hålla och jag var i riktigt bra form. Dag ett började bra, inte lika bra som i Götzis men nästan, jag hade stor chans att klara kvalgränsen och kroppen kändes bra, sätet höll! Andra mångkampsdagen vaknade jag till en mulen dag, jag tänkte att det inte skulle få förstöra för mig även om jag vet att det såklart sänker prestationen något om man jämför med att få tävla i strålande sol och värme. Under näst sista grenen, spjut, blåser det kraftig motvind, det är inte alls fördelaktigt för att nå bra resultat. Resultatet blev också flera meter kortare än det borde, men det fanns fortfarande en chans, den skulle jag ta. När jag ska springa 800m öppnar sig himlen och regnet öser ner.


Jag försöker tänka positivt, hellre regn än kraftig vind, det tar mer energi. När jag dyngsur kommer i mål på 800m på en av mina bästa tider någonsin vet jag direkt, det räcker inte. Någon minut senare ser jag även det tunga beskedet på poängtavlan, svart på vitt, inget OS för mig. Jag hade återigen slagit personligt rekord och klarat IAAFs kvalgräns men jag hade inte klarat SOKs gräns, det fattades ynka 38 poäng. Besvikelsen var såklart ännu större denna gång, jag var otröstlig. Men jag hörde att det tisslades om att det fortfarande fanns en chans, SOK skulle eventuellt ta hänsyn till väderförhållandena samt att jag presterat två jämna mångkamper. Det blev några pirriga dagars väntan innan jag fick beskedet per telefon, jag var förberedd på det värsta. Men svaret som jag fick var det mest underbara jag någonsin hört, jag skulle få åka till London!! Det kändes helt otroligt att jag faktiskt skulle få chansen, all smärta, slit och tårar var värt detta. Jag har nog aldrig känt mig så lätt i steget som när jag skulle springa lopp efter det beskedet.

Den 3 augusti 2012 gick min dröm i uppfyllelse, jag stod på startlinjen, redo för att få tävla i ett Olympiskt spel.  
Jag gjorde min bästa tävling någonsin och klarade äntligen SOKs kvalgräns, det kändes skönt. Efter OS hade jag känslan att det är nu min idrottskarriär ska ta fart. Vägen efter OS i London mot OS i Rio 2016 planerades och jag och min tränare visste att min kapacitet var långt ifrån nådd. Med en utveckling på 100 poäng per år, dvs drygt 14 poäng per gren, tänkte jag att jag faktiskt skulle vara med och slåss om topplaceringar i Rio. Det kändes absolut möjligt.

Vägen efter London har dock inte följt den uppsatta planen, idrott är tyvärr ofta så. Hade jag ritat ett diagram på min resultatkurva efter OS hade strecket direkt pekat nedåt, först en liten bristning i baksidan under finnkampen 2012 och sedan en större bristning i hamstringssenan på inomhus SM 2013. Den senare skadan fick jag troligtvis för att jag tog alltför kort vila efter det tuffa OS-året. Detta berodde på att Göteborg skulle stå värd för inomhus EM, något som såklart alla svenska friidrottare vill vara med på. Jag ignorerade återigen smärta och kroppens varningssignaler. Diagramstrecket skulle sedan komma att fortsätta nedåt, hösten 2013 valde jag att operera höften, jag hade dålig rörlighet och vi drog slutsatsen att säte och baksida därmed fått ta stora smällar. Säsongen 2014 skulle diagramstrecket däremot börja ritas uppåt, jag hoppade högre än jag någonsin gjort i höjd och tog SM medalj i både längd och kula och kvalificerade mig till EM i Zurich. Under våren 2015 skulle diagramstrecket sedan fortsätta uppåt, jag var tillbaka träningsmässigt vad gäller snabbhetsträningen, det som jag hade tappat operationsåret. Sedan hände det som fick mig att känna på botten, min karriärs djupaste svacka. Veckan innan jag skulle göra min come back i mångklamp så smäller baksidan i ett längdhopp. Magnetröntgen visade en total hamstringsruptur, hela hamstringsmuskelaturen hade alltså lossnat från fästet, en ovanlig skada för någon i min ålder. Det finns en friidrottare till som har drabbats av denna skada, Carolina Klüft, ni kanske kommer ihåg de otäcka bilderna från längdhoppsgropen i Karlskrona? ”Carro” lyckades komma tillbaka till världseliten igen, något som har varit en stor inspiration för mig. Det har även känts tryggt att ha någon att fråga om råd när det har behövts. 
Vid total hamstringsruptur rekommenderas ofta operation. Utan operation kan man tjäna några veckor men utan någon försäkran om att musklerna växer ihop bra igen. Jag kände att jag ville ha en baksida som jag vet sitter fast och som jag kan lita på igen, om jag nu ville fortsätta min idrottskarriär. Det kändes faktiskt inte självklart att jag skulle göra det när jag återigen låg i sandgropen och spottade sand. Jag kan erkänna att jag där och då tänkte mörka tankar, jag tänkte ge upp. Börja leva ett ”vanligt” liv. Jag började ifrågasätta om jag hade tillräcklig motivation för att nå mitt stora mål. Under denna period fick jag även chansen att jobba heltid på den advokatbyrå som jag under flera år jobbat extra på. Trots att denna period med heltidsjobb var väldigt rolig och lärorik så tror jag att det var den erfarenheten som gjorde att jag mer och mer insåg att jag inte var klar med friidrotten. Jag vill inte ge upp min dröm och mitt mål om ett OS till. Jag vill inte ta den trygga vägen och riskera att ångra mig för all framtid, en OS-satsning måste jag göra nu, den chansen får jag troligtvis aldrig igen. Jag har gjort mitt val, jag kommer att kämpa tills det inte går att kämpa mer. Det får bära eller brista, men utan att riskera en stor skada såklart… Sex månader har nu gått sedan operationen och jag är nästan tillbaka i full träning, det känns helt underbart och jag är motiverad. Varje träning är viktig, varje kulstöt eller längdhopp jag gör utförs med ett enda syfte och med en målsättning – att få tävla i Rio.
”Look, if you had one shot, or one opportunity.

To seize everything you ever wanted.

In one moment.

Would you capture it or just let it slip?”

( Loose yourself, Eminem)

Den 12 augusti 2016 ser jag mig själv stå på startlinjen i Rio. Jag står i den blågula svenska landslagsdräkten, jag bär den med stolthet. Jag insuper stämningen och noterar alla välkända lukter och ljud. Läktaren är full trots att det är tidig morgon, banorna är snabba- det har jag känt på inlöpningen, kroppen känns bra och jag är laddad för min sista kamp. Fjärilarna har börjat lägga sig i magen, jag är fokuserad och redo. Startern blåser i pipan, en signal på att överdragskläderna ska dras av. Kameran zoomar in alla deltagarna, en och en presenteras och publiken jublar. Nu är det dags, det är detta ögonblick som jag har tränat och kämpat för i alla dessa år. Det är detta ögonblick som har drivit mig framåt i svåra stunder.

 

Slut på säsongen. 

SM slutade med en oväntat bra kultävling, en gren som jag från början inte hade tänkt ställa upp i. Anledningen att jag ändå gjorde det var för att längdhoppet gick mindre bra. Jag har inte hoppat så mycket längd i sommar och när min ansatsmarkering av misstag byttes mot en annan så märkte jag först inte av det, jag tänkte bara att jag var i usel form. Men då min tränare tyckte att jag sprang bättre än den ansats som jag löpte in från men ändå kom för långt ifrån plankan så bad jag slutligen en funktionär att hjälpa mig att mäta om min ansats. Det visade sig då att markeringen vara 1,5 meter fel, att jag ens hade kunnat hoppa i närheten av plankan var ju ett under! Trots justerad ansats så avslutade jag med två dåliga hopp (man har bara tre i ett kval). Jag tappade mycket självförtroende och kraft efter första hoppet. Men inget att gräma sig över, jag är nöjd med revanschen i kulan!

Nu väntar träningsvila och en funderare på hur jag vill satsa i framtiden. Någon mer mångkamp kommer det dock inte att bli. Min kropp behöver vila från den tuffa träningen och motivation till en heltidssatsning på mångkamp har jag inte längre. Det känns såklart sorgligt att ta ett så stort beslut, mångkampen har varit mitt liv i 12 år. Men jag känner att beslutet är rätt, det är dags att gå vidare med nya utmaningar! På måndag börjar jag jobba  som jurist på RF:s Antidopingavdelning, det känns jättekul att få jobba med viktiga idrottsfrågor och även få ha kvar en fot inom idrottens värld.

Dags att säga hej då och tack till mångkampen. Jag har många fina minnen och erfarenheter som jag tar med mig! 
Stort tack för all pepp som ni bloggläsare har gett mig denna sommar, ni är alla guld värda!!

SM i Sollentuna. 

Imorgon startar SM för min del. Kl 12.40 hoppar jag kval i längd. Finalen går sedan på söndag. Direktkval till finalen är tuffa 6m. Det är inte säkert att det krävs den längden för att ta sig till final men runt 5,90 kommer garanterat att krävas. 

Kroppen känns äntligen bra och jag känner mig redo att krama ut de sista krafterna!

Tävlingsinfo hittar ni ➡️här ⬅️

För liveresultatrapportering klicka ➡️här⬅️

Tävlingarna sänds även på svtplay.se från kl 12 imorgon. 

Hoppas att ni alla får en trevlig helg! Se till att njuta av det fina vädret. 🙂